Admin

Det var ett jävla tjat om fasadrenovering i Stockholm här senaste tiden. Det är lite märkligt eftersom jag själv inte har någon närmare koppling till ämnet. Eller ja, nu har jag ju lyckats få det igen på något vis. När jag trodde att jag skulle vara fri från ämnet fortsättningsvis. Jag inser nu att detta inte är sammanhängande överhuvudtaget. Därför tillåter jag mig att göra en snabbgenomgång för att ni som inte har hängt med ska förstå: Jo, jag arbetar på kontor. Trygg miljö, slips, kaffe, kopieringsmaskiner, kollegor – Ni vet, sånt där arbete. Min pappa arbetade med fasadrenovering i Stockholm när han fortfarande var i livet. Man kan säga mycket om min relation med min far men problemfri är den inte. Långt ifrån. Jag gjorde uppror mot honom och hans arbete inom fasadrenovering i Stockholm. Faktum är att man kan säga att hela min generation gjorde uppror mot hans. Vad växte vi upp med under 70- och 80-talen? Ett ständigt malande om att man måste ta hand om varandra. Ett konstant moln av Marijuana var närvarande, i alla fall i det kollektiv vi bodde i under ett par år 1976-1978. Pappa arbetade med fasadrenovering för att bygga upp Stockholm igen, som han sa. Vårt hem var som en enda stor Woodstockfestival. Så, jag gjorde uppror mot mamma och pappa. Jag gjorde uppror mot pappas arbete inom fasadrenovering i Stockholm och valde det diametralt motsatta. Jag gjorde uppror mot hela deras sätt att leva. Ingen fasadrenovering i Stockholm, inget kollektiv, inget lämmeltåg av ungar som aldrig hade sett en sax. Inget av det där skulle få ta sig in i mitt liv. Så tänkte jag under många år.  Nu spolar vi fram tiden ungefär 34 år. Jag har ett barn, det fick räcka. Det barnet har nu gått ur gymnasiet. Barnet har nu gjort uppror, inte mot farfar eller mot fasadrenovering i Stockholm. Det barnet har gjort uppror mot mig och mitt sätt att leva. Är det ironi? Jag skulle vilja hävda det, men jag tror tyvärr inte att det är sant. Jag tror att det är precis hur normalt som helst. Det är normalt att han reser sig upp mot mig. Det är normalt att hans generation tar avstånd från min. Det är kanske, eventuellt (!), också normalt att han valt att arbeta med fasadrenovering i Stockholm. Japp, ni läste rätt. Min grabb, min enda grabb, har nu valt att arbeta med samma sak som hans farfar gjorde. Han valde fasadrenovering i Stockholm. Han valde något annat än vad hans far gjorde. Så kan det gå. Så kan det verkligen gå.

Fasadrenovering i Stockholm har varit det jag ägnat livet åt de senaste 30 åren. Det lät nästan lite deppigt när jag sa det på det viset. Saken är den att det hela är långt ifrån deppigt. Jag tror att om man behåller ett arbete under så lång tid så måste man nästan trivas. Vad tror ni? Är det ett tecken på trivsel att jag har arbetat med fasadrenovering i Stockholm i mer än halva mitt liv? Är det kanske feghet för att byta bransch och yrke? Vem vet. Det går endast att besvara frågan om man hade kunnat se in i parallella universum. Det är också något förvirrande att säga att det är fasadrenovering i Stockholm jag har ”ägnat mig åt” under de senaste decennierna. Det är förstås inte hela sanningen. Hela sanningen om vad jag ägnat tiden åt skulle ta för lång tid att berätta här. Jag är bara en simpel bloggare trots allt, kom ihåg det. En del av sanningen är förstås att jag har gjort en hel del annat. En hel del annat vid sidan av mitt arbete inom fasadrenovering i Stockholm alltså. När jag nu tänker tillbaka på det så finns det tre stora händelser som är direkt avgörande för denna tid i livet. Tiden då jag arbetade med fasadrenovering i Stockholm. Tiden då många andra saker också hände på samma gång. Dessa händelser definierar mig och mitt liv: Huset Vi köpte vårt hus i början av 90-talet. 1992 för att vara exakt. Jag var ny på många sätt. Hade precis flyttat till stan, jag hade ganska nyss träffat min blivande fru. Jag var dessutom en riktigt färsking inom fasadrenovering i Stockholm, men det lämnar vi därhän. Huset bor vi i ännu, och vi har byggt och fixat med det under hela vår tid här. Barnet Det är kanske något orättvist att säga Barnet när man har fyra stycken. Må så vara, första barnet är en mer livsomvälvande händelse än några andra. Den som säger något annat ljuger. Befordran Jag hade arbetat med fasadrenovering i Stockholm i många år. Faktum är att jag nästan hade arbetat med fasadrenovering och bott i Stockholm alltför många år. Jag började bli trött på det. Jag tyckte att jag förtjänade mer för det slit jag lagt ner. Jag var väldigt bra på det jag gjorde, och det visste alla. Tillslut, julen 2003, fick jag den bekräftelse jag hade velat ha länge. Jag blev befordrad och fick lov att styra skutan för företaget sedan dess. För att summera 18 år i en mening: Det har gott bra! Det om mig, och det om fasadrenovering i Stockholm!

Ja, intresset fanns där. Förra veckan skrev jag ett litet inlägg om hur jag, en gång i tiden, arbetade med fönsterputs i Stockholm. Innan jag skrev tänkte jag en stund. Skulle det verkligen vara något ni skulle vara intresserade av? Gör jag bort mig nu? Ja, ni vet den där vanliga ångesten. Så, ångesten var definitivt överflödig. Det fanns verkligen ett intresse att veta mer om detta. Detta trots att jag faktiskt skrev ganska utförligt om tiden i Stockholm med fönsterputs senast. Ni är verkligen så härliga, ska ni veta. Jag tänkte att jag skulle köra en liten klassisk frågestund. Det har varit ganska många spörsmål som dykt upp och därför tänkte jag helt enkelt beta igenom en i taget. Om er fråga saknas så ska jag försöka gå igenom den nästa vecka! Hur kommer det sig att du började jobba med fönsterputs i Stockholm? Jag jobbade faktiskt med fönsterputs redan innan jag begav mig till Stockholm. Egentligen brydde jag inte riktigt om varför min flytt skedde. Det viktigaste var att den blev av. Jag ville verkligen till Stockholm, med eller utan fönsterputs. Med den erfarenhet jag hade i bagaget var det ganska lätt att hitta in på arbetsmarknaden. Hur länge jobbade du med fönsterputs i Stockholm? Ja, då ska man försöka komma ihåg årtal igen. Det är inte min starkaste gren. Jag tror att det måste ha blivit 3 år. Jag flyttade till Stockholm och började med fönsterputs 2002 (tror jag). Sedan träffade jag min sambo, vi skaffade så småningom barn och ganska precis efter födseln – då måste det ha varit som jag slutade. Då blir det fönsterputs i Stockholm i ganska precis 3 år ja. Ni ser, jag är inte SÅ dålig. Vad var bäst, fönsterputs eller Stockholm? Den här frågan kom från min vän Jesper och jag är inte säker på att den är allvarligt ställd. Jag ska däremot göra ett försök. Fönsterputs är ett bra jobb, men Stockholm var det som verkligen drog i mig. Jag hade längtat efter att bo i staden sedan jag var väldigt liten och såg filmer om den. När jag till slut tog tag i saken och flyttade var det som att en sten föll från bröstet. Mycket härligt och märkligt på samma gång. Är det någon annan som känner liknande om en flytt? Jag antar att det inte finns så himla många som flyttat till Stockholm för att syssla med fönsterputs. Men jag blir gärna motbevisad!