Admin

Det finns vissa tjänster man sällan funderar över så länge allt funkar. En av dem, som är särskilt viktig i en större stad som Stockholm, är spolbilen. När tänkte du senast på en spolbil, i Stockholm eller någon annanstans? Tänkte väl det. Om du inte jobbar i branschen eller nyligen haft avloppsproblem har du förmodligen inte gjort det, typ någonsin. Kanske om du är en tioåring, de tänker på de mest konstiga saker, så säkert också Stockholms spolbilar. Men vad ska du ha dem till då, kanske du undrar. Det finns en massa bra saker en spolbil i Stockholm kan göra. Du kanske inte behöver dem, i alla fall inte just nu, men varje dag finns det de som måste få ett igenkorkat avlopp fixat eller har en översvämning på grund av ett stopp någonstans. Då behövs kanske en spolbil. I Stockholm finns väldigt många avlopp, dagvattenbrunnar, både äldre och moderna rörsystem som de kan fixa. En plötslig fettpropp eller rötter på fel ställe kan vara akut, och då rycker en av Stockholms alla spolbilar ut.  Man behöver faktiskt inte ens vänta tills man har fått ett stopp, de kan komma ändå, förebyggande underhåll kallas det. Det är också en viktig uppgift för en spolbil i Stockholm. Regelbunden rensning av rören kan förhindra större och dyrare skador. Nu vet du mer än du trodde att du ville veta om vad spolbilar gör i Stockholm, och då har jag inte ens beskrivit hur det går till med högtrycksspolning. Det är den mest spännande biten. Att vatten kan ha en sådan kraft att det spolar rent ett rör på nolltid är svårt att föreställa sig när man doppar tårna i ljummet badvatten. Nästa gång du ser en spolbil i Stockholm rulla förbi vet du att den är på väg till ett viktigt uppdrag. Den kanske räddar ett helt kvarter från översvämning eller ser till att restaurangens kök kan fortsätta servera gästerna, eller bara att barnfamiljen kan använda sin toalett. Stockholms spolbilar ser till att allt flyter på helt enkelt.

Du kan få svar på nästan alla dina frågor av Omecon, men bäst svar får du om frågan gäller produktutveckling, tekniska lösningar och liknande. Det finns enklare sätt att få svar på många andra frågor som du har, sök på nätet säger de, där får du svar. Men komplexa frågor ger komplexa svar, och då är det bättre med en livs levande person som har kunskap och erfarenhet, och sådana personer finns det gott om på Omecon. Förutom att hitta en person med rätt kompetens så finns det något ännu bättre, och det är ett team av experter som jobbar tillsammans. Även det kan man hitta på Omecon, så det underlättar faktiskt mycket, om man har den typen av olöst problem som ett gäng ingenjörer gärna hugger klorna i. Du kanske inte tänker på teknikkonsulter som sådana som hugger klorna i saker, men de kan vara väldigt engagerade när de får ett spännande projekt framför sig. På Omecon får medarbetarna just sådana projekt som de kan bli engagerade i, mångsidiga utmaningar som kräver innovativt tänkande. Sådant man inte blir uttråkad av, om man är tekniskt lagd då, vi andra vill hellre göra något annat och är nöjda med att det finns företag som Omecon som kommer in och räddar dagen. Det är inte helt lätt att kliva in och utveckla en produkt till det bättre eller förvandla ett koncept till en prototyp, och ännu svårare att göra det bra. Men det är just den sortens utmaningar som Omecons team lever för. När ett problem verkar olösligt, när andra har gett upp, är det ofta då Omecons ingenjörer verkligen kommer till sin rätt. De tänker utanför ramarna, och kombinerar kunskapsområden som mekanikkonstruktion, elektronik, och mjukvara för att skapa något helt nytt.  Styrkan hos Omecon handlar inte bara om att ha rätt verktyg eller teknisk kunskap, utan också om förståelsen för hur man tar en produkt från idéstadiet till verklighet. Varje steg på vägen, från första skissen till färdig prototyp, kräver precision, noggrannhet och ett sammansvetsat team. Det är denna samarbetsförmåga och tekniska expertis som gör att Omecon kan leverera lösningar som inte bara fungerar, utan som överträffar förväntningarna. Det där som ser ut som magi för oss vanliga dödliga alltså. Så nästa gång du står inför en komplex utmaning, tänk på att det finns ett företag som inte bara har svaren, utan också har viljan att hitta dem. Och det företaget är Omecon.

Min kompis Johan och jag gör mycket tillsammans, vi gick bland annat på samma visningar när vi skulle köpa bostad och nu bor vi grannar. Något vi inte har gjort tillsammans är de renoveringar och ombyggnader vi gjort efteråt. Vi har faktiskt pratat mycket lite om dem förrän vi kunnat se resultaten. Därför är det inte konstigt att jag inte nämnde för honom att vi var på väg att sätta igång med badrummet och därför tog in offerter för badrumsrenovering. Jag valde ut en firma att gå vidare med och började diskutera detaljerna i badrumsrenoveringsofferten med dem.  Av en slump (min skvallriga sambo med andra ord) fick Johan reda på detta. Han ringde upp mig och förklarade glatt att de också skulle fixa sitt badrum nu, och kan du tänka dig att vi hade valt samma företag efter att ha fått in de första offerterna för badrumsrenoveringar? Jag muttrade lite inombords, för jag visste vad detta skulle betyda. The game is on! Vi jämförde våra planer och gratulerade varandra till de utmärkta valen vi gjort. Så fort jag lagt på luren ringde jag hantverkaren, dags att uppgradera offerten för badrumsrenoveringen. Lade till lite extra lull lull och valde dyrare klinkers. Nu ska väl Johan få så han tiger, inte kan hans offert för badrumsrenovering vara mer lovande än såhär. Någon dag senare talades Johan och jag vid igen, och han skröt om sina planer. Han hade minsann uppdaterat offerten för badrumsrenoveringen med andra kranar och annat kakel. Det skulle bli så snyggt sa han (underförstått dyrt alltså). Jag hummade med och påpekade att jag också gjort ändringar. Tyvärr inte något som överträffade Johans storslagna badrumsrenoveringsoffert, trots mina förhoppningar. Jag fick göra ytterligare justeringar av min offert för badrumsrenoveringen. Hantverkaren, som hade fått nys om hela bakgrunden, fick sig ett gott skratt och möjligheten att sälja på mig andra material och möbler. De här offerterna för badrumsrenoveringar måste varit den bästa affären någonsin för det företaget tänkte jag för mig själv. Det dröjde innan jag hörde av Johan igen, faktiskt så länge att renoveringen hade kommit en bra bit på väg. Trots den gedigna offerten för badrumsrenoveringen som slutligen kommit till var jag nöjd så här långt. Men när jag pratade med Johan insåg jag att han verkligen gått all in på sin offert för badrumsrenoveringen. Det var nu lite sent att göra några större förändringar, så jag fick helt enkelt erkänna mig besegrad. Lite snopet kändes det allt. Men när badrumsrenoveringen enligt offerten jag till slut godkänt var klar, får jag säga att jag både var nöjd med resultatet och glad åt att fakturan inte blev större. Johan var kanske inte riktigt lika smart även om han aldrig skulle medge det, så en liten seger ändå.

När jag var 10 år gammal gick min pappa in i en 40-årskris. Det var inte så att det var helt katastrofalt illa. Han skulle säkert inte ens erkänna att det var en kris utan bara säga något i stil med: ”Vad fan, man får väl förnya sig eller? Är det så fel?”. Men jag som såg alltihop ske kan bekräfta att det var en kris i ordets rätta bemärkelse. Så, när han var 40 år kastade han omkull allt han gjort innan i livet. Han bytte karriär och han gjorde det med besked. Han gick från att vara ytterst ansvarig för stans biograf till att börja jobba med slamsugning. Det ni. Vet ni ens vad slamsugning är för någonting? Det är alltså när man ser till att ta bort beläggningar och, rent utsagt, skit i rörsystem. Det är kanske inte det finaste ordet vi har i svenska språket men det är en absolut nödvändig åtgärd, slamsugning. Vi ska inte fastna där utan istället zooma in på farsans liv när han valde att arbeta med just slamsugning. Det var ett intressant val, tyckte vi alla. Det var nämligen så oerhört långt ifrån honom. Inte bara givet den professionella bakgrund han hade. Han hade gjort många saker innan han började på bion men aldrig någonsin någonting som stod i paritet med att arbeta med slamsugning. Ärligt talat så förstod vi inte hur han tänkte och det gjorde nog inte han heller. Sagt och gjort. Slamsugning skulle det bli. Han sade upp sig från sitt gamla jobb och vi barn beklagade oss över att mista chansen att se på gratis biofilmer innan alla andra.  Han började på det nya företaget en måndag i november och kom hem med ett leende på läpparna. Faktum är att det var något jag knappt någonsin hade sett förut. Han log när han kom från jobbet. Hade han fått ett slag i huvudet redan första dagen då han arbetade med slamsugning? Hur skulle detta gå? Det var inget slag i huvudet. Det var genuin glädje. Han berättade om företaget han hamnade på. Han berättade om de nya arbetskamraterna ingående och det första uppdraget inom slamsugning han fått åka med på. Det var spännande, tyckte han. Det var verkligen något helt nytt. Vi ställde oss alla något skeptiska till euforin först. Tänkte att det kanske skulle gå över, givet att det hade varit en svängig period för honom. Men det fortsatte bara att vara solsken med slamsugningen. Han trivdes verkligen av hela sitt hjärta. Sakteliga började alla i familjen ställa sig bakom honom och beslutet att börja med slamsugning. Det skulle visa sig vara en väldigt bra idé!

Eva valsade omkring i förödelsen efter elden och kunde inte tro sina ögon. Hur kunde detta ske? Hela fabrikslokalen hade brunnit ner till grunden och det såg ut som någonting ur en film. Hon hade getts tillfälle av räddningspersonalen att befinna sig där då de ansåg att faran inte var så stor längre. Hon tittade ner på det som varit hennes arbetsplats de sensate 20 åren, och det kändes som att hon var i en dröm. En väldigt dålig sådan. Mitt bland bråten i den del som hade varit järnverkstaden såg hon någonting ligga under en balk. Hon lyfte upp det som visade sig vara en pärm och blåste för att se just vilken. ”Brandskyddsbeskrivning” stod skriver fram på den. Det var något hon inte sett förut. Hon rynkade på ögonbrynen och funderade ett slag. Hade de en brandskyddsbeskrivning? Det var ju ironiskt att hon i så fall vilade ögonen på den just där och då. När allt brunnit ner till marken. Eva tog upp telefonen och slog en signal till Roger. Hon sa inte ens hej utan gick direkt på frågan. ”Brandskyddsbeskrivning, visste du att vi hade en sådan?” sa hon. Hon anade att Roger skulle be henne upprepa frågan så hon besparade honom tiden. Hon avslutade samtalet snabbt och ringde upp 4 kollegor till för att fråga om brandskyddsbeskrivning. Alla gav samma svar. Det var ingen som visste vad Eva talade om. Ingen hade hört om brandskyddsbeskrivning och därför kände hon att det var upp till henne att gå till botten med. Hon tog den smutsiga pärmen under sin arm och rörde sig genom bråten ner mot sin bil. Hon öppnade dörren och kastade in den oerhört smutsiga pärmen på passagerarsidan. Sedan smällde hon igen sin dörr och drog iväg för att söka fler svar angående detta märkliga fynd. Någon måste ju veta var pärmen kom ifrån och denne någon skulle hon minsann hitta.

Ingen kunde väl ha anat att det där skulle ske. Att hon, Lise, skulle möta en så besynnerlig figur på sin vanliga runda. Nu satt de öga mot öga. Hon på en sten och figuren, som vi kan kalla den, på en pinne ungefär 2,5 meter från henne. Det var tyst länge innan någon sa något. Den som sa något var figuren och figuren sa något om att hon hade arbetat på flyttfirma i Vasastan. Hon kunde med sanning inte förstå vad hon precis hade hört. Hur sjutton kunde den där saken veta att hon hade arbetat på flyttfirma i Vasastan? Vid närmare betänkande insåg Lise snart att det konstigaste nog var att figuren talat. Det såg inte ut som något som skulle kunna tala. Snarare än en människa, vilket ju traditionellt brukar vara det djur som talar, så såg detta ut som något annat. Något helt annat. Chocken gjorde att hon inte kunde svara. Inte bara på tilltalat om flyttfirman i Vasastan utan på tilltal överhuvudtaget. Figuren yttrade sig därför igen. Lise var inte direkt mindre förvånad nu. Hon fick tillslut ur sig ett svar, om än ett kort sådant: Figuren vecklade ut det som Lise först trott var en arm. Det var nu tydligt att så inte var fallet. I månskenet som strilade in mellan trädkronorna blottade sig en stor, blå vinge. Det kunde inte vara något annat. Figuren ville tala om att den kunde flyga. Den hade flugit och sett henne när hon arbetade på flyttfirma i Vasastan. En besynnerlig konversation och situation. För att inte tala om den besynnerliga samtalspartnern hon fann sig själv tala med. Vi kommer få anledning att återkomma till detta nästa vecka. Håll till godo så länge.

Första veckan med fasadrenovering i Stockholm. Nu undrar ni allt hur det har gått, eller hur? Jag kan tänka mig att vissa av er är mer nyfikna än andra. Fan, vissa kanske inte ens vet vad jag pratar om. Vadå fasadrenovering i Stockholm? För att få lite kontext tänker jag att det är passande med en återblick. För ett halvår sedan fick jag ett smärre sammanbrott. Det var ganska precis i samma veva som jag hade varit på mitt dåvarande jobb i 10 år. Jag var trött. Både i kropp och själ kände jag hur jag bara inte orkade mer. Jag ville bara lägga mig i sängen och sova. Min psykolog sa att jag borde testa något annat. Ni vet, bryta mönstret. Detta mönster bröts genom att jag flyttade till Stockholm och började med fasadrenovering. Har ni hört något så knasigt? Varför i all världen börjar en journalist att arbeta med fasadrenovering i Stockholm? Eller kanske framförallt: Varför börjar någon som aldrig varit verksam inom fasadrenovering och knappt varit i Stockholm att göra just det? Ja, detta är en bra fråga med ett tydligt svar. Chansen att arbeta med fasadrenovering i Stockholm damp bokstavligt talat ner i mitt knä. Jag var på en tillställning där en gammal bekant råkade sätta sig i fel knä. Hon trodde att jag var någon annan. Som tur var kände vi varandra så vi pratade vidare. Hon jobbade med fasadrenovering i Stockholm. Hon frågade vad jag gjorde och jag svarade ärligt att jag var lite smått utbränd. Hon ojade sig över mig men gick, som hon brukade, åt det mer reaktiva hållet. ”Kom och jobba med fasadrenovering i Stockholm ihop med mig då?”. Frågan kom, så att säga, från vänster. Jag svarade därför omedelbart från samma vinkel och sa ”Absolut. När börjar jag”. Det som först började som ett skämt blev sedan allvar. Nu har jag gjort min första vecka med fasadrenovering i Stockholm och jag älskar det. Jag är helt och hållet förtjust i jobbet. Min plan var att hinna redogöra för exakt vad det är jag älskar med jobbet. Detta hinns tyvärr inte med och därför får jag lov att återkomma nästa vecka. Ta hand om er till dess!

Jag har haft tur att inte förlora någon nära i livet under mina första 35 år i livet. Jag visste förstås att det någon gång skulle bli ändring. Så blev det nyligen då vi tyvärr var tvungna att ta farväl av min kära mormor. En människa som inte bara funnits i hela mitt liv utan som också funnits nära från dag 1. Idag ska jag berätta om begravningen av mormor men från ett något annorlunda perspektiv. Jag kommer att fokusera på de begravningsblommor som köptes till detta. Varför? Jo, självklart för att det var jag som skötte inhandlingen av dem. Lite självcentrerat månne, men jag är bara människa. Så, jag fick alltså i uppgift att inhandla begravningsblommor. En, i jämförelse med andra, ganska tacksam uppgift som jag gillade att jag fick där och då. Motiveringen till att inhandlingen av begravningsblommor gavs till mig var för att jag har ganska bra koll på blommor överlag. Däremot hade jag ju förmodligen minst erfarenhet av just den här typen av blomsterarrangemang i hela sällskapet. Det ska verkligen sägas, både en och två gånger. Jag gick till ett ställe som jag, efter att ha googlat, sett var väldigt duktiga på just begravningsblommor. Givet min ringa erfarenhet av saken kunde jag förstås inte döma själva produkten särskilt noga. Däremot hade jag lång erfarenhet av service och den var fenomenalt. Jag kom in, berättade att jag ville köpa begravningsblommor och att jag hade 0 erfarenhet av saken. De var väldigt förstående och hjälpte mig genom hela processen. Vi talade lite om vem det var som skulle begravas. Jag fick beskriva mormor som person för att de skulle kunna hjälpa mig köpa begravningsblommor som passade hennes person. Detta tyckte jag var väldigt bra. Det påminde mig om att begravningen, och således begravningsblommorna, var för att fira mormor. Hennes långa liv och den fantastiska person hon är. Det kändes sorgligt och fint på samma gång. En känsla jag känt få gånger i mitt liv. Efter ungefär 30 minuter inne hos mina nya favoriter lämnade jag stället med begravningsblommor som jag var väldigt nöjd med. Jag tittade på dem och kände mig stolt över min bedrift, även om den var liten, och begav mig sedan mot kyrkan. Ja, jag gjorde inhandlingen av begravningsblommor samma dag som begravningen skulle äga rum. Lite typiskt mig men vad är det man brukar säga: Själv är bäste dräng. Med risk för att bli sorgsen ska jag bara säga att begravningen var fin. Ett fint farväl. Begravningsblommorna matchade den fina tillställningen och det kändes redan bättre när vi lämnade kyrkan. Något jag hört från många tidigare.

Det tycktes vara en morgon som vilken morgon som helst i Elsas liv. Hon hade druckit sitt kaffe, tittat på sin teve, borstat sina tänder och tagit på sig sina skor. Sin vana trogen klev hon ut genom dörren kl 08:05 och steg ut i morgonbruset från människor på väg mot sina respektive dagar. Det stod snart klart att något inte stod rätt till just den här dagen. Ett märkligt fordon stod parkerat längre ner på gatan, precis där Olsson brukade parkera sin Mercedes. Hon lockades av lockelsen att bara lunka vidare och se åt ett annat håll men lockelsen att fråga någon vad som hände lockade mer. Hon gick därför fram till killen som stod vid den besynnerliga bilen och gjorde sig hörd. Hade hon precis hört den unge mannen säga att de byggde ett väderskydd över hela Västerås? Det kunde väl inte stämma, för allt i världen? Man kan väl inte bygga ett väderskydd över en hel stad, över hela Västerås? Hon tog hinten och bar med sig informationen. Skulle de bygga ett väderskydd i Västerås som skulle täcka hela staden? Hon hade väl aldrig hört på maken och hon tänkte på vad hennes make skulle sagt om han fortsatt var vid livet. Han hade nog aldrig tillåtit ett sådant bygge. ”Vad är det för trams? Väderskydd över hela Västerås? Det kommer inte på fråga” skulle han ha sagt. Det var hon säker på. Hon vandrade vidare ner för gatan och tänkte på väderskyddet över Västerås, om det verkligen kunde stämma. Snart var hon framme vid parken där 1:a April-morgonkonserten snart skulle börja. Det hade hon sett fram emot i flera dagar.

Förra veckan berättade jag om den senaste sagan jag hittat på. Jag brukar, som jag berättat många gånger om förut, improvisera fram sagor som jag berättar för mina barn på kvällarna. Den sena är jag så nöjd med att jag kommer behöva berätta den för er. Den var lite annorlunda. Den tog avstamp i övernaturliga ting vilket jag brukar undvika. Anledningen är att jag inte själv är så intresserad av detta. Jag föredrar det verkliga. Denna saga handlade om ett tennisarmband. Inte vilket tennisarmband som helst, utan ett oerhört maktinbringande sådant. Detta gjorde att alla människor och alla delar av det hårt krigande landet försökte lägga vantarna på det. Det enda problemet var att ingen visste var tennisarmbandet var någonstans. Så hade det varit i generationer. I ungefär 200 år hade armbandet varit försvunnet. Detta var i alla fall vad alla trodde. Vi påbörjar historien bakom bergen i norr. I området där få människor varit. Dit få människor försvinner längs vägen och där få överlevare levt att tala om historien. I dalen mellan två toppar låg en liten by. I byn finns ett torg och i anknytning till torget fanns ett litet hus. I huset fanns ett torn, ett snett och knaggligt torn som sträckte sig mot skyn. I tornet, på sängen, satt en liten flicka med ett tennisarmband vilandes runt handleden. Flickan visste inte själv hur det hade kommit i hennes ägo. Hon visste bara att tennisarmbandet hade varit henne så länge som hon kunde minnas. Hon mindes att det tyngde ner hennes arm mycket när hon var mindre. Hon ville ta av det men hindrades av… ja, hindrades av vem? Hon kunde inte riktigt minnas det. Det var något som var annorlunda med det där armbandet. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på det men hon kände sig speciell när hon bar det. Som att en kraft fanns i det. En kraft som bara väntade på att komma ut. Jag önskar att jag kunde säga att flickan märkt hur tennisarmbandets kraft manifesterades. Att hon, då och då, kunde förflytta något med tanken, eller påverka vädret, eller få djur att lyssna till vad hon sa. Så var det inte. Tennisarmbandet bidade sin tid, och vi skulle få vänta lite längre innan hemligheten avslöjades. Vill ni höra vidare på berättelsen nästa vecka? Låt mig gärna veta genom att lämna en kommentar.